Hur ska vi förhålla oss till den urgamla traditionen med Gurus?
Vad tänker du på när du hör ordet "Guru"? Får du en klump i magen? Blir du nyfiken? Känner du en lockelse?
Hur ska vi individualistiska människor och yogis i västvärlden förhålla oss till begreppet och traditionen guru? Till att börja med - vad är en guru?
Betydelsen av själva ordet guru, från sanskrit, är ungefär "skingrare av mörker". Det vill säga någon som hjälper oss från mörker/okunskap till ljus/upplysning. Traditionellt är det någon som fungerar som en spirituell lärare eller mentor. I den klassiska yogatraditionen skedde mycket av utbildningen en-till-en, det vill säga från en lärare (guru) till en elev. I många yogatraditioner levde eleven tillsammans med sin guru under många år, för att i stort som smått ta del av mästarens tankar, förhållningssätt och visdom. Att vara nära sin guru och ha en personlig relation kunde till och med anses vara en förutsättning för att nå upplysning och visdom.
För att bättre förstå den här traditionen rekommenderar jag varmt Paramahansa Yoganandas "Autobiography of a yogi", som gavs ut 1946. Den ger en fantastisk inblick i hur det kunde gå till inom den här traditionen med gurus i Indien i början av förra sekelskiftet. Utöver det bjuder boken på en underbar kavalkad av färgstarka karaktärer, tidlösa mästare och ett stort mått av magi. Yogananda beskriver bland annat hur de sökte sina mästare genom att, på vinst och förlust, ge sig av till Himalaya och bokstavligt talat leta i grottor. Men också hur han genom övernaturliga upplevelser kom i kontakt med olika gurus för att få guidning framåt. Inspirerande läsning om en värld långt bortanför vår verklighet.
Men även om vi bättre förstår traditionen av gurus och intresserar oss för den så kvarstår problemet hur vi ska hantera den idag. I en värld där den som hojtar högst ofta vinner och där vi dessutom vill ha snabba resultat är det som gjort för att hamna fel. Och, handen på hjärtat, är det inte det som först dyker upp när vi tänker på gurus? Alla dessa makthungriga, manipulativa och sunkiga män (för jag kan inte minnas att jag läst om någon kvinna, men rätta mig om jag har fel) som vi gång på gång läser om. Gubbar som varit upphöjda på en piedestal och predikat kärlek och förståelse, men som sen visat sig utnyttja människor och leva långt ifrån som de lär. Hur många dokumentärer och skandaler har det inte varit? Och hur sjutton ska man veta vem som är att lita på?
För egen del använder jag tre principer som skyddar mot falska gurus:
För det första sätter jag inte folk på piedestaler. Jag tror inte på perfekta människor. De som utger sig för att vara felfria och ha alla svar tycker jag är smått obehagliga och icke trovärdiga. Man kan ha starka och svaga sidor på olika områden. Även de jag ser upp till som andliga ledare, eller som kloka personer, utgår jag ifrån att de har mänskliga brister. Det behöver inte betyda att de inte har kloka saker att dela med sig av, bara att de är mänskliga och inte lika utvecklade på alla områden i livet.
För det andra tycker jag att humor är en bra barometer som säger en hel del. Ledare, lärare och mästare som inte kan skratta åt sig själva - de är jag misstänksam mot. Folk som tar sig själva på för stort allvar har ju per definition inte sina egon under kontroll. Varningsflagga. Är det något man söker hos en andlig ledare eller guru så är det väl egenskaper som ödmjukhet, vänlighet och distans till sig själv? Inte någon som kräver att bli hyllad och åtlydd.
För det tredje finns det för mig bara en guru som får bestämma över mig - min inre guru. Jag älskar begreppet "inner guru" eftersom det ger var och en av oss ett filter att sila alla åsikter, budskap och läror igenom. Vi kan ha lärare och mästare som guidar oss på vägen, så länge det är vår inre guru som har sista ordet.
I slutändan har vi själva ansvar för våra beslut och vilka vägar vi väljer. Det är upp till var och en att vårda sin inre guru för att hitta sin egen väg genom livet. Såklart är det inte alltid lätt, och just därför kanske många gärna överlämnar alla beslut åt någon som säger sig ha alla svar. Men tack och lov har vi fantastiska verktyg i yogan som hjälper oss hitta vår inre guru. Alla dessa övningar, mantran, meditationer och tekniker för att vända uppmärksamheten inåt, iaktta och se på oss själva genom välputsade glasögon; Viveka - klarseende!
Som yogalärare är det just det jag vill åstadkomma, att ge eleverna verktygen att själva hitta sin egen inre guru. För det är ju heller inte svaren som är viktigast, utan det som händer på vägen dit. Så putsa dina glasögon och leta rätt på din inre guru. Lycka till!
Categories: : Yoga