Satya - Sanningen om livet.

Den yogiska principen Satya fungerar som ett riktmärke när vi söker en högre sanning.

En uråldrig princip som handlar om sanning - kan det bli mer aktuellt än nu i vår snabba tidsålder där det gäller att hålla reda på vad som är sant eller ej? Precis som med många andra yogiska begrepp så finns inga enkla förklaringar. Det går inte att med hjälp av gamla yogaskrifter fastslå vad som är "rätt eller fel, sant eller falskt". Däremot hjälper begreppet oss att utveckla vårt tänkande så att vår urskiljningsförmåga blir bättre. Satya är absolut en princip att fördjupa sig i för att bättre förstås sig själv och sin omvärld.

Här kommer del två av fem i serien om Yamas, den första grenen på yogans åttafaldig väg. Texten är en förkortad version från min bok om den yogiska vägen. Vill du läsa mer hittar du en länk till boken längst ner.

Satya - sanning / sannfärdighet

Satya pratisthayam kriya phalasrayavam

”För den som är förankrad i sannfärdighet, tjänar handlingar och deras resultat densamme.”

Yogasutras av Patanjali, vers 36, bok 2

Själva begreppet satya är lätt att tolka som att det enkom handlar om att tala sanning, men i slutänden handlar det om så mycket mer. Det handlar om att vara sann, inte bara att handla sant eller förhålla sig till sanningen, utan om att faktiskt bli ett med och vara den absoluta sanningen, vilket förstås är lättare sagt än gjort.

Satya betyder visserligen att tala sanning, men det innebär inte att man alltid måste skylta med alla de känslor, hemligheter eller åsikter man har. Förvisso är det inte att praktisera satya att ljuga folk upp i ansiktet men det är heller inte satya att alltid gå runt och dela med sig av det man själv anser vara sant. Att slänga sanningar i ansiktet på andra stup i kvarten kan vara ett ganska odrägligt beteende, uppskattat av få. Det krävs istället mer av lyhördhet och finess för att förstå innebörden av begreppet sanning, eller snarare; sannfärdighet. Ofta ställs vi inför dilemman där vi väljer att inte berätta olika saker för varandra, vilket inte behöver vara fel. Bara för att jag vet att någon sagt en elak kommentar om min granne är det inte min skyldighet att gå till grannen och berätta det.

Som Desikaschar säger: ”Om sanningen innebär negativa konsekvenser för någon annan är det bättre att inte säga något alls.” Vi behöver alltså fundera på hur vi säger saker och i vilket syfte. Det är med andra ord inte alltid så lätt att leva sannfärdigt och det kräver en hel del av oss i form av moraliskt ställningstagande och reflektion. Visst vore det lättare med en glasklar regel att följa så att man slapp tänka själv? Men det är just det som är finessen med Patanjalis åttfaldiga väg. Den kräver att vi processar materialet och gör det till vårt eget. Vi tvingas att ta ställning, reflektera och rannsaka våra egna handlingar och val. Förhoppningsvis lär vi oss något istället för att bara följa regler och goda råd rakt av.

En effekt av ärlighet är att det ger avsaknad av rädsla. Har vi ingenting att dölja har vi heller ingenting att frukta. Bestämmer vi oss för att vara absolut sanna betyder det också att vi inte kan använda vita lögner. Skulle det vara så att ärlighet kan förorsaka problem eller ge negativa effekter för andra kan vi istället välja att inte svara alls, som Desikachar förespråkar, istället för att ljuga. Samtidigt måste vi också ta hänsyn till andra aspekter och principer. Om två principer krockar med varandra, ahimsa och satya till exempel, måste vi reflektera över hur vi agerar för att orsaka minst skada. Det som sårar andra, gör illa eller hamnar i konflikt med att praktisera ahimsa, är inte egentlig satya. Yoga är inte en samling lagar att följa blint utan snarare en filosofi att praktisera. Om vi definierar satya som “att vara sann eller att vara den absoluta sanningen” så innebär det också avsaknaden av rädsla och då finns ingen motsättning till ahimsa utan det blir samma sak. Kärlek och medkänsla, helhet och sanning.

Att glida på sanningen

Ska sanningen fram så glider de flesta av oss på sanningen lite då och då. När någon frågar om vi vill följa med kanske vi svarar ja bara för att inte göra folk besvikna, fast vi egentligen helst vill vara hemma. Den inställningen kan göra att vi tackar ja till jobb vi egentligen inte vill ha, följer med på fester vi egentligen inte vill gå på och dricker kaffe fast vi egentligen vill ha te. Anledningen till att vi använder vita lögner kan vara många, t.ex. att vi skäms för något, att vi är rädda att inte bli älskade eller att vi till varje pris vill undvika konflikter.

Mitt sätt att levandegöra de yogiska principerna var att ge mig själv olika uppdrag. På så sätt blir varje princip en aktiv handling och en del av min vardag, istället för bara ord och tankar. Ett uppdrag jag gav mig själv var att undvika alla former av vita lögner under veckan jag praktiserade satya. Istället för att välja en bekväm väg och hitta på en ursäkt så bestämde jag mig för att antingen säga som det var eller hålla tyst. Som så ofta när vi riktar vår uppmärksamhet mot något så sätter det igång saker. Det är som att universum antar utmaningen och serverar oss situationer där vi får möjlighet att träna oss. För min del kom utmaningen i form av ett föräldramöte där flera föräldrar ville starta en namninsamling för att inte klassen skulle behöva byta idrottslärare. Alla var rörande överens om att vi tillsammans skulle kämpa för att han skulle vara kvar i klassen. Det hade varit så enkelt att hålla med eftersom idrottsläraren verkade väldigt bra och barnen trivdes med honom. Men innerst inne tyckte jag att det var skolans sak att tillsätta tjänster och inte vår. Även om idrottsläraren var bra fanns det kanske andra orsaker till varför han inte skulle vara kvar. Han kanske hade bett om det själv? Han kanske inte var behörig? Hade jag inte lovat mig själv att inte fara med halvsanningar hade jag kanske av bekvämlighet hållit tyst men nu delade jag min mening. Och det gjorde något med mig. Till skillnad från de gånger när jag inte riktigt har sagt min mening och kanske bara hummat med medan jag funderat på hur jag ska ta mig ur situationen eller för den delen; funderat på vad jag egentligen har för åsikt. Det kändes skönt att våga visa var jag stod. Som att jag blev lite tydligare för mig själv.

Din egen sanning

Satchidananda skriver, i sin tolkning av Patanjalis Yogasutras, att om du alltid talar sanning kommer till slut allt du säger att bli sant eftersom dina ord blir så kraftfulla och mäktiga.

När vi börjar rota i vad sanning är måste vi förr eller senare ställa oss själva frågan ”vad är sanning?” Hur ska vi kunna avgöra vad som är sanning? Telefonförsäljaren som ringer, talar hon sanning? Är det som står i Bibeln sant? Finns det olika sanningar? Vem ska man fråga? Finns det någon som sitter inne med alla svaren?

Nej, det var just det. Man måste hitta svaren själv. det finns liksom inga genvägar. Men hur gör man då? För min del är skrivandet en väg. När jag skriver händer det saker i mitt huvud och i min kropp, en process sätts igång. En av anledningarna till att jag skriver blogg är just att det blir både ordning och reda och nya tankebanor inombords. Att låta AI formulera texter verkar vara ett sånt slös! Då missar man ju hela den utvecklande processen, allt det roliga! Gillar man inte skrivandet kan man prova att ställa frågor, eller meditera över frågor, som ett sätt att närma sig sin egen sanning. I många traditioner, inte minst den buddhistiska, är just frågorna viktiga. Jag läste om en buddistisk nunna som heter Ayya Khema. Hon frågade: ”What got you here?” och ”What are you learning?” De två frågorna kan räcka en hel livstid att fundera på.

Ett sätt att se på yoga är att det är ett verktyg för att komma i kontakt med sin själ! När ditt sinne stillnar kommer själen till tals och du får tillgång till den inre visdom som är sprungen ur de allra djupaste aspekterna av ditt väsen. Inom tantrafilosofin sägs att den inre visdom vi kan komma i kontakt med, också har en koppling till den universella visdomen. Ungefär som ett nätverk som vi är anslutna till och kan koppla upp oss på. Tanken att vi alla är ett och att allt hör ihop är även en vanlig tanke i många naturreligioner, som hos indianfolk t.ex. Min lärare Alan Finger, ser världen ur ett tantriskt perspektiv, han säger: ”Allt levande är som droppar och vi tillhör alla samma hav. Det går inte att urskilja de olika dropparna så länge de är i havet men om vi tar upp en handfull vatten så ser vi dropparna, individerna, själarna, de olika livsformerna. När vi släpper ner dropparna igen så är vi alla åter ett.”

Religion och andlighet

Många religioner däremot har svaren färdiga och tydliga regler kring rätt och fel så man inte behöver tänka så mycket själv. Man slipper hitta sin egen sanning. Vad som är religion och vad som är andlighet behöver inte nödvändigtvis hänga samman. Andlighet är något som jag anser vara ett djupt personligt förhållningssätt till livet och verkligheten där det någonstans finns en förståelse för och en känsla av att allt är ett och allt hör ihop. Är det så att vi alla, allt levande på planeten, är del av samma organism och någonstans förhåller oss till varandra, kanske rent av vibrerar ihop? Kvantfysikerna säger ju att allt vibrerar. Minsta partikel i universum vibrerar och rör sig. När vi hittar den gemensamma frekvensen så kanske vi kan kommunicera, på något plan? Tanken att allt hör ihop tilltalar mig.

Den här andligheten tror jag är utgångspunkten och kärnan i de flesta religioner men att det sen tappas bort på vägen när man börjar skapa ritualer, regler och traditioner som någon gång på vägen blir viktigare än själva utgångspunkten, att allt är ett. Eller som Sinead O´Connor, sångerska, prästvigd, rebell och hård kritiker av den katolska kyrkan, uttryckte sig: ”Jag tror att Gud och religion är två olika saker. Du behöver inte religion för att ha en relation till Gud. Religion står snarare i vägen för Gud. Gud behöver räddas från religionen, från all religion.”

Så hur hanterar vi då sanningen?

Att över huvud taget försöka enas om en gemensam sanning verkar vara ett både omöjligt och kanske inte ens önskvärt projekt. Är det rörelsen, frågorna och reflekterandet som är viktigare än att komma fram till ett gemensamt svar?

Alla människor har sina egna sanningar och det verkar dumt att strida över vad som skulle kunna vara den absoluta sanningen. Kanske räcker det att bara ta reda på vad som är sant för en själv? Kanske kan det bäst uttryckas i musik, dans och konst?

Kierkegaard skrev:

”Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva eller dö.”

🌟

Om du vill ha mer inspiration, hjälp att hitta uppdrag eller veta mer om satya så hittar du det i boken "Happy, healthy, holy. Den yogiska vägen". Kika på länken nedan. Lycka till med din egen yogaväg önskar jag dig! 🥰

https://www.adlibris.com/sv/bo...