Gör ditt bästa men strunta i resultatet.

Hur vi kan lära oss att dyka ner i livet och samtidigt ta ett kliv tillbaka.


Har du hört talas om Shiva och Shakti? De hinduiska gudarna som också används i yogan för att förklara olika energier? Där Shakti representerar hur vi kastar oss ut i tillvaron och engagerar oss i livet, medan Shiva representerar det oengagerade och hur vi drar oss undan det värdsliga. Dessa två kvaliteter är båda användbara nycklar till vår yogapraktik men också till hur vi lever våra liv.  

"Do your best and surrender to the rest." Det är kontentan av den sutra* som inspirerat mig allra mest. Den förklarar hur vi kan använda de olika energierna, Shakti och Shiva, engagemang och tillbakadragande. Att engagera oss, jobba och göra vårt bästa, men utan att bry oss om resultatet - visst finns det något otroligt befriande över det? Helt enkelt att slippa ta ansvar för resultatet. På sätt och vis vänder det här synsättet upp och ner på hela tillvaron och på hur vi tar oss an livet. Inte minst hur vi tar oss an vår egen yogapraktik. 

Ett synsätt som blir extremt utmanande för oss som vuxit upp i ett samhälle där vi fokuserar på mål och resultat, där vi uppskattar genvägar och förväntar oss tydliga mallar att följa från A till Ö. Men så funkar inte livet. För när vi bara tittar oss blinda på målet så missar vi ju resan. Att förstå vad yoga är och hur vi ska använda den här underbara metoden kräver mer än att vi bara följer en manual. Så var ska man börja? Förhoppningsvis träffar vi en klok lärare som kan lotsa oss i rätt riktning. Då tänker jag inte på en lärare som själv har alla svar och talar om vad som är rätt och fel i alla lägen. De som påstår sig sitta inne med alla svar, förklarar sig som upplysta och vill bli behandlade som oemotsagda gurus, de ska man akta sig för. Jag tänker mer på en lärare som har förmågan att lära oss hitta svaren själva. Någon som kan möta varje elev, interagera, stötta och plocka fram just rätt verktyg för den individen men låta hen hitta de egna svaren. 

Sen är det tålamod och lyhördhet som gäller. Yoga är som bekant en holistisk vetenskap och vägen till att fördjupa förståelsen av den sker inte linjärt. Det handlar inte ens om att förstå på det sätt vi är vana vid, genom intellektet. Det handlar om att veta, genom erfarande och genom upplevelse, det vill säga genom att engagera oss. Det vi vet  är mer än det vi läst, tycker eller har fått höra av andra. Det är något vi upplevt, erfarit och en vetskap som har rötter i oss. En djupare förståelse och vetskap gör att vi kan använda yogan som ett fantastiskt livsredskap som hjälper oss i alla situationer. För att ta sig dit gäller det att ha tilltro till processen, fokusera på att göra praktiken och sen ha tillit till att allt blir som det ska. 

Vi behöver lägga ner vår själ i att göra jobbet så bra vi bara kan; med närvaro, med engagemang, med lyhördhet och sen anpassa vår yoga efter livets växlingar. Det är ena delen av processen, Shakti. Den andra är att hitta distans, acceptera utkomsten och ha tillit. Och visst är det något befriande över att slippa ta ansvar för resultatet! "Jag tar ansvar för att jag gör jobbet, men jag slipper ta ansvar över resultatet." För vad mer kan vi göra än att göra vårt bästa? 

Jag minns när jag precis hade hittat en regelbunden meditationspraktik och kände mig duktig som satt en stund i stillhet varje dag. Som en "riktig yogi". Jag gjorde som min lärare sagt och använde de tekniker jag lärt mig. Men när jag hållit på ett tag började jag blir irriterad. När skulle de där fantastiska upplevelserna komma? När skulle jag bli vis och upplyst? 

Strax efter detta grubblande var jag på en meditationslektion där min lärare kom in på hur meditation kan leda till visdom och till och med upplysning. Först blev jag stressad eftersom jag inte tyckte mig göra tillräckliga framsteg och kände mig extremt långt ifrån upplysning. Men när han sen skrattade och sa att det kanske sker efter 50 års mediterande, eller kanske i kommande livstider, då föll en sten från mina axlar. Det var som att jag fick tillåtelse att fokusera på praktiken istället för resultatet. Det är ju ganska meningslöst att gå och vänta på något som kanske sker en livstid senare. Istället för att otåligt vänta på vad som skulle hända kunde jag börja vara närvarade i meditationen, oavsett vad den eventuellt skulle leda till. 

Så vad händer med vår yogapraktik när det är den som hamnar i fokus istället för vårt begär efter ett specifikt mål? Den blir levande, engagerad! Om yogapraktiken ska vara närvarande, lyhörd och meningsfull så måste vi också vara närvarande och lyhörda inför oss själva och omständigheterna runt omkring oss. Vi måste ärligt studera oss själva för att veta vad vi behöver (inte bara vad vi vill). Behöver jag en mer dynamisk praktik just nu eller en mer vilsam? Hur förändrar jag min yogapraktik beroende på årstid, ålder och livsomständigheter? Redskapen att ställa frågorna och att anpassa yogapraktiken, såväl som livet, de hittar vi i yogans geniala verktygslåda. Sen gäller det att göra jobbet så bra vi kan och släppa förväntan på specifika resultat. Vad leder det då till? Jo - Yoga! Alltså ett tillstånd av närvaro och sinnesfrid. 😌

Sutran som inspirerar mig lyder i sin helhet:

1:12 Abhyasa vairagyabhyam tannirodhah.

"Dessa mentala modifieringar stillnar av praktiserande/övning och icke-anknytning /likgiltighet för begär."

*Sutra = tråd/aforism, ur "Yogasutras", en skrift som beskriver vad yoga är, vad det kan leda till och hur vi kan praktisera.

Categories: : Yoga, yogapraktik