6 udda platser och tillfällen jag yogat på - och vad de lärde mig.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, ibland hamnar man på konstiga platser. Det går för det mesta bra ändå.

Att yoga är något vi gör håller väl de flesta med om? Vad yoga sen är och vad den djupare innebörden egentligen är kan vi förstås filosofera länge om, men att det faktiskt är något vi praktiserar, kan vi väl enas om? Var vi sen utför vår "sadhana", eller praktik, är en annan sak. Många av oss väljer att gå till en yogastudio, som är en plats utformad för att fungera som ett stöd till praktiken. Många har också hittat en favoritplats i hemmet där de gör sin yoga. Det kan till exempel vara intill sängen. Så hade en elev till mig arrangerat det för att inte hitta ursäkter när hon vaknade och skulle göra sin yoga. Yogamattan låg bokstavligt talat bredvid sängen, så hon rullade ett kvarts varv och hamnade på yogamattan, i pyjamas, för att där starta sina övningar. Smart! 🤓 Har man yogat ett tag och har en regelbunden praktik så har man förmodligen samlat på sig en del udda platser och tillfällen för yoga! Här kommer några av mina!

Hur jag lärde mig att krympa

I många år seglade vi i Stockholms underbara skärgård på somrarna. Hela familjen på liten yta i en båt vi hyrt under en vecka eller två. Som jag älskade de där veckorna! Men med många personer på liten yta finns också ett behov av att dra sig undan då och då. Morgonyogan var min guldstund, då jag tog min matta under armen och klättrade upp på något berg, och lämnade min man med tre barn i båten ett tag. Havet, vindarna och frihetskänslan, ljuvligt! Men sen kom det morgnar med hällregn och oväder och att blöta ner mig på hala klipphällar är inget jag längtar efter, så de dagarna blev det morgonyoga i båten. Där inne var det ibland knappt ståhöjd och yogamattan fick jag vika för att den skulle få plats. Men faktum är att det går utmärkt att göra solhälsningar på knä, låga lunger istället för höga och så länge man rör sig i en enda riktning är det inget problem med trånga utrymmen upptäckte jag. Att krympa ner hela morgonpasset var intressant. Uppsträckta armar blev till att hålla i armbågarna, vilket skapade en mer intensiv känsla, stående framåtfällning kunde göras liggande på rygg och balansövningarna blev så mycket mer intressanta av att båten gungade och rörde på sig. Det jag upptäckte var att själva begränsningen, att behöva krympa och anpassa, skapade en intensitet, ett nytt förhållningssätt, och fick mig att upptäcka rörelserna och kroppen ur ett nytt perspektiv. Ibland är det lättare att vara kreativ med snäva ramar än när man har alla möjligheter. När jag planerar yogapass utgår jag gärna från begränsningar och snöar in på en aspekt, eftersom det kan leda till aha-upplevelser på ett annat sätt än "extra allt" gör. Att krympa rörelserna är inte så dumt ibland.

Yoga mitt i en hinderbana

Just då insåg jag inte hur knasigt det var eftersom yoga var helt nytt för mig. Det var i början av 90-talet, när en kompis tog med mig på en kurs i något som kallades yoga. Innan det fanns yogastudios i Stockholm så hade några kreativa personer hyrt gympasalen på Stockholms Lärarhögskola och där placerade de ut oss mellan alla redskap. Som jag minns det såg vi inte riktigt varandra eftersom det var höga plintar, tjockmattor och annat emellan. Det var två lärare och jag tror det måste ha varit ashtanga de lärde ut. Vi balanserade och tog tag i fötter, vi svettades och kämpade. Andning tror jag inte det pratades så mycket om men jag minns att lärarna gick runt och drog i oss lite här och var så att vi skulle komma djupare. Det var lite märkligt, men också roligt. Själv kom jag från dansens värld och van att bedöma rörelserna utifrån vad jag såg i speglarna runt omkring mig. Att plötsligt ha en plint och en tjockmatta som närmsta granne var ganska skönt upptäckte jag. Så det jag tog med mig därifrån var känslan av att inte titta på mig själv utifrån utan istället försöka känna efter hur det kändes på insidan, vilket ju är så mycket mer intressant!

När man bara måste yoga

Under alla våra resor, Annaf Åhlgrens och mina, har vi alltid gillat att hänga på flygplatser. Vi har verkligen rest kors och tvärs och mellanlandat på olika stora ställen där flygplatsernas enorma vidder lockat till rörelse. När man suttit stilla i så många timmar och plötsligt har fyra timmar till att göra ingenting - då är det lag på att man måste yoga, tror jag i alla fall. För vad ska man annars göra? Benen är stumma och svullna, ryggen trött och hela kroppen rastlös efter timmar i flygstolen. Hur underbart är det då inte att hitta en hyfsat tom hörna och lägga sig ner på rygg med fötterna upp mot väggen? Eller att stå i en krigare och låta benen jobba och cirkulationen komma igång. Är man två så verkar det dessutom mycket mer normalt när båda står, sitter och ligger i olika ställningar, än om man gör det själv.

Vad jag lärt mig av detta är att strunta i om alla andra sitter stilla, eller om folk glor. Känner du för att röra dig och för att yoga så gör det! Den här gudomliga känslan av att kroppen liksom vaknar efter att ha varit avstängd och instängd ett tag, den känslan är värd att verka lite knasig och barnslig!

Ofrivillig tystnad

Tystnad är förstås en viktig del i yogapraktiken - men inte när man är den som undervisar och lär ut! För någon sommar sen hade jag ett par intensiva dagar då jag undervisade på ett Yogaläger med tretimmarspass, fyra dagar på raken. Otroligt roligt, men mycket pratande. Det var egentligen inga problem, om det inte hade varit så att jag dessutom hade flera utomhusklasser samma dagar. Då jag stod vid Kattegatt och det råkade vara blåsigt, dessutom motvind, och upp emot 50 deltagare, så var det minst sagt utmanande att göra mig hörd. Mikrofon hade jag ingen men jag tog i från magen och alla verkade höra hyfsat bra. Vindpinad, trött och glad kom jag sen hem. Morgonen därpå vaknade jag och fick inte fram ett enda ljud. Det gick inte ens att väsa, det kom absolut ingenting när jag öppnade munnen. Problemet var bara att jag skulle undervisa även denna dag. Som tur var så var det inget tretimmarspass och det var inomhus.

Oj vad jag fick träna på kroppsspråk och att kommunicera utan ord! Jag hade en liten gong som påkallade uppmärksamhet när vi skulle byta position och sen fick jag visa så gott jag kunde. Alla var väldigt förstående och snälla och I efterhand var det ändå en ganska kul upplevelse. Dels uppskattade jag rösten så mycket mer när den väl kom tillbaka, dels blev jag varse om hur mycket vi faktiskt kommunicerar utan ord.

Indiska oceanen är bossen

En annan udda upplevelse och speciell plats var när Annaf och jag hade yogaretreat i Kerala. Vi bodde på ett fantastiskt ayurvedaställe precis vid Indiska Oceanen. Dagarna började med att Annaf eller jag höll klass och därefter fick vi frukost. Alla fick olika, beroende på vad ayurvedaläkaren, doktor Molly, en stor och bestämd kvinna, hade ordinerat. Sen följde olika ayurvediska behandlingar, lunch och vila innan vi gjorde kvällsyogan. Det allra bästa var kanske de otroliga solnedgångarna efter kvällsyogan, då vi satt tillsammans på yogaplatsen med benen dinglandes ut mot havet.

Yogaplatsen var en upphöjd plattform som vågorna slog mot, så det kändes som att stå mitt i havet. Det dånade! Där fick man verkligen lära sig att tala med stödet. Det lät så mycket att man var tvungen att prata i cykler. När vågen var på väg in var det lika bra att vara tyst och när den var på väg ut fick man komma med det man skulle säga. Fortfarande när jag behöver prata högt så tänker jag på den där yogaplatsen och hur jag tog i från magen för att överröstade vågorna.

Sakral känsla i kyrkan

När jag var alldeles ny som yogalärare fick jag frågan, tillsammans med många andra yogalärare, om jag ville vara med i Katarina Kyrka och leda 108 solhälsningar. Jag minns inte syftet eller sammanhanget men att göra 108 solhälsningar kan vara ett sätt att manifestera något. Det är en ansträngning som heter duga och ger energi och uppmärksamhet till något man vill lyfta. Vi var väldigt fokuserade på själva räknandet och hur det skulle gå till minns jag. Kyrkan var proppfull med yogisar och yogamattor och vi som ledde gjorde ungefär 10 solhälsningar var.

Det jag framför allt minns är känslan av ansvar och fokus samtidigt som det var en fantastisk energi att vila i. Att kunna vara i dessa två kvaliteter samtidigt har man mycket stor nytta av som yogalärare. Dels behöver du ha fokus på gruppen och ramarna, som tiden och hur du undervisar, men du behöver också vara närvarande i energin. Om du förlorar dig i det praktiska blir undervisningen platt och utan känsla. Men om du tappar bort dig i känslan och går in i din egen upplevelse så tappar du gruppen och ramarna. Att hitta balansen däremellan är nödvändigt för att det ska bli bra. Kanske var det vad jag lärde mig där i Katarina Kyrka.

Att tänka tillbaka på några tidigare yogaäventyr får mig att undra vad som komma skall? Vilka platser, vilka möten och vilka upplevelser kommer härnäst? Jag är nyfiken och redo!

Vill du läsa mer om yoga? Här kommer en länk till min bok "Happy healthy holy. Den yogiska vägen."

https://www.adlibris.com/sv/bo...

Categories: : Yoga