Vad är meditation och vad är det inte?
Du vet det där tillståndet av närvaro, här och nu, då vi zoomar ut från det vanliga bruset och hamnar i ett inre flow? ”Ja, alltså meditation?”, tänker du kanske. Men det behöver det inte vara. Allt som oftast när jag hamnar i samtal om meditation får jag höra något i stil med: ”Jag mediterar när jag springer (eller jobbar i trädgården, eller går i skogen…)” Vad härligt för dig”, tänker jag. För visst är det underbart att känna sig så avkopplad när man springer – men är det verkligen meditation?
Nu hör jag hur någon suckar och undrar varför man måste vara så petig med orden? Och vem har för övrigt rätt att ha synpunkter på vad någon annan upplever? Visst, det kan jag hålla med om. Men jag vill ändå prata om skillnaden mellan meditation och det som är meditativt.
Varför det? Jo, språket spelar roll. I min familj märker vi ord. Vi kan vara såna där besserwissrar som suckar och kommenterar syftningsfel i tidningen, skrattar åt särskrivningar eller (kärleksfullt) hånar varandra när vi använder orden fel. (Som när jag här om dagen råkade säga att ”hallonen var frusna”…) Tillsammans med andra lägger vi band på oss. Vi är inte odrägliga, vi är bara förtjusta i ord och text. Det är mer som en lek hemma. Men till syvende och sist så spelar orden faktiskt roll. När vi diskuterar och samtalar hittar vi nyanser och kanske till och med nya infallsvinklar, beroende på hur vi använder språket.
Just det är faktiskt ett argument till att använda sanskrit. På yogalärarutbildningarna tvingas våra elever plugga mängder av sanskritord som de behöver kunna för att få sin examen. Samtidigt pratar vi om vikten av att vara sparsam med sanskrit när man undervisar, för att inte exkludera och skapa osäkerhet. Hur går det ihop? Jo, även om man inte strösslar med orden i sin undervisning, så tillför det ett djup, att som yogalärare förstå innebörden av olika begrepp. Många av orden på sanskrit går inte att direktöversätta till andra språk utan kräver långa förklaringar. De är mer som portaler in till ett annat sätt att tänka. Precis som när du ser en app i din telefon. Själva app-symbolen säger inte så mycket, men när du klickar på den öppnar sig en helt ny värld med flera olika lager. På samma sätt skapar användandet av sanskrit en djupare förståelse av yoga.
Om vi då gräver lite djupare i meditationsbegreppet, vad innebär det? Det finns förstås ingen enhetlig definition och olika traditioner säger olika saker. Men om vi tittar på det rent vetenskapligt så visar det sig att när vi är försjunkna i djup meditation och mäter hjärnvågorna så är de 0,5-4 Hz, det vill säga deltavågor. Det är samma hjärnvågor som när vi är i djup sömn. Vi är alltså bortkopplade från våra vanliga sinnesförnimmelser och tappar tid och rum. I det tillståndet, oavsett om det är meditation eller djupsömn, kan vi inte orientera oss, springa runt eller interagera med omgivningen. Med andra ord är det en omöjlighet att vara ute och löpträna. Av den anledningen måste vi också sitta upprätta när vi mediterar. Om vi ligger ner somnar vi, eftersom det är samma frekvens som djupsömn.
Meditation är något vi finner inom många olika traditioner, som yoga, taoism, buddhism och även inom mindfulness och wellness. Naturligtvis finns det olika uppfattningar om vad meditation är men om vi följer dess rötter, långt tillbaka, så finns det referenser till meditation redan i Vedaskrifterna och Upanishaderna. Där beskrivs meditation som ett tillstånd av djupt, obrutet fokus som leder till ett högre medvetande.
Om det då inte är meditation när vi springer, vad är det då? Vad sätter vi för ord på det för att beskriva tillståndet men ändå särskilja det från djupare meditation?
Vi kan ju ändå befinna oss i ett meditativt tillstånd av närvaro och flow, där vi fortfarande har koll på omgivningen och där våra sinnen ger oss information. Vad tror ni, är det vad vi ska kalla de här stunderna av flow och närvaro när vi springer, gräver i jorden eller skapar? Ett meditativt tillstånd, på väg mot djupare meditation men inte riktigt där?
Categories: : Meditation, Yoga