Yogafilosofi som vägvisare i känslodimman.

Perspektiv från yogafilosofin som hjälper oss att se klart när känslorna svallar.

Yoga handlar visserligen om att praktisera och göra sin sadhana, alltså sin yogapraktik. Helst med tålamod, dag ut och dag in, så långt livet räcker. Att sätta sig ner och bara tänka leder sällan någon vart. Men likväl är yogafilosofin en viktig komponent och utan den blir yogan livlös och platt. Den filosofiska aspekten finns där som en botten, en klingande ton och kan till och med vara en vägvisare mitt i förvirringen som uppstår titt som tätt i livet. Inte minst när det kommer till känslor som lätt svallar över. Det finns massor av klokskaper att hämta i yogan. Här kommer några användbara begrepp att grunna på för att sen kunna identifiera, och gärna hantera, svallande känslor i skarpt läge!

Har du hört talas om den andra versen i Yogasutras?

yogaś citta-vṛtti-nirodhaḥ

I mångt och mycket förklarar den vad yoga går ut på, vilket är starkt kopplat till hur vi hanterar vårt inre, som känslor och tankar. Versen betyder ungefär att ”Yoga är stillandet av sinnets rörelser.” Man kan också säga att det är kopplat till att vi avlägsnar mentala rörelser, fluktuationer, så kallade "Vrttis" som stör vår förmåga att uppfatta hur saker egentligen ligger till. Det är som att vi lever i en villfarelse av hela tillvaron, så länge som vi låter tankarna hoppa och känslorna svalla. Vad versen försöker berätta för oss är alltså att yoga innebär att vi hittar ett klarseende, en inre kompass, en inre stillhet, som får oss att förstå livet utan den här dimman som skymmer vår sikt.

För visst är det precis vad känslor har en förmåga att göra, att skymma vår sikt. Utan att lägga någon värdering kring att ha känslor eller olika typer av känslor. Det kan ju vara underbart att gå runt och vara nykär och se allt i ett rosa skimmer till exempel. Det handlar alltså inte om att sortera bra och dåliga känslor eller att vi inte ska ha känslor alls. Däremot att vi har glädje av att lära oss att hantera dem. Vi kan hitta tekniker för att identifiera känslor, sen ta ett kliv tillbaka och iaktta, för att sen agera utifrån vår inre övertygelse och inte utifrån en känsla som tillfälligt kidnappat oss. För det är ju så med känslor, de är flyktiga och fungerar ofta dåligt som ensamt beslutsunderlag i livet. Å andra sidan fyller de förstås en funktion, de försöker säga oss något. Så att trycka ner eller ignorera känslor är ju ingen framkomlig väg och inget som rekommenderas i yogan.

Jakten och flykten

Jag tycker om den där liknelsen av att vara ett berg. Tänk dig att du är ett berg och dina känslor är som moln som seglar förbi. Det är lönlöst att försöka stoppa dem från att komma, och du behöver heller inte anstränga dig för att hålla fast dem. Kanske kan du titta på dem, hälsa på dem, benämna dem, och låta dem passera? "Hej skam, jaså här kommer du. Tack för din visit. Hejdå."

Vissa känslor gillar vi så mycket att vi jagar dem och andra vill vi till varje pris undvika och flyr som pesten. Ibland pågår hela livet som ett enda gungande fram och tillbaka mellan det vi flyr ifrån och det vi jagar. I yogan beskrivs de här energierna, eller krafterna, som "Raga" - det vi jagar, och "Dvesa"- det vi flyr ifrån. Ingen vill väl vara med om sorg eller skam men däremot gärna lust och glädje, inget konstigt med det. Problemet blir när vi så himla gärna vill stanna i känslan av lust att vi gör vad som helst för att vara kvar där. Eller om vi undviker det som känns jobbigt och inrättar hela vårt liv för att slippa det. Oavsett vilket så ägnar vi livet åt att hantera känslor istället för att ta oss fram på vår livsväg.

I Bhagavadgita säger guden Krishna till krigaren Arjuna: "Utför din plikt med jämnmod , o Arjuna, och fäst dig ej vid framgång eller misslyckande! Ett sådant sinneslugn kallas yoga."

När vi hittar vårt fokus kan vi hantera såväl glädje som sorg, framgång som misslyckande, utan att det påverkar vart vi är på väg. I slutändan handlar det om att lära sig att ta emot det som kommer till oss i livet, oavsett om vi önskat det eller ej, och att släppa ifrån oss det som tas ifrån oss, oavsett om det är vad vi önskat eller ej. Det handlar inte om att man inte får känna saker eller att vi ska vara som stenstoder. Problemet blir när vi fastnar i känslor. Som Buddha uttryckte det: "Sorgen är ofrånkomlig, lidandet väljer vi själva."

Bhakti yoga

Det är egentligen helt missvisande att prata om "yogafilosofi" eftersom det är ett tankegods som utvecklats under tusentals år och förstås inte ser likadant ut genom tiderna. I traditioner där Bhakti yoga praktiseras så ses just känslorna av kärlek och hängivenhet som själva vägen. Känslorna är något man går in i och använder. De riktas mot något större och är en del av praktiken. Det är inte riktigt samma förhållningssätt som i de mer asketiska traditionerna där man mer betraktar och inte går in i känslan på samma sätt.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi i yogan tränar vår förmåga att lägga märke till känslan och sen stanna närvarande i den istället för att stänga av, skuta undan den eller förlora oss i den. Vi tränar att inte reagera per automatik utan att kunna handla mer medvetet. Så nästa gång du ställer dig på yogamattan och gör sin praktik, iaktta vilka känslor som dyker upp och se om du kan vara närvarande i känslan utan att låta den ta över. Kanske upptäcker du något? Kanske visar kroppen dig något? Det är sannerligen spännande att yoga! ☺️

Categories: : sinnet, Yoga, yogafilosofi