Blir man någonsin densamma igen?

Ett inlägg om chansen att växa, om energin vi skapar och hur möten, miljöer, meditation och yoga förändrar oss.

Just hemkommen från ett yogaretreat på savannen i Botswana dyker frågan upp: "Vad var det som hände?"

Efter ett år av planering, arbete, förhoppning och längtan så landade vi äntligen i Afrika, Zimbawe närmar bestämt. Vi nöp oss i armarna och stapplade ut i solen. Min vän och samarbetspartner, Annaf Åhlgren och jag, har för vana att alltid anlända minst ett dygn innan vår grupp. På så sätt hinner vi landa själva, göra den sista planeringen och kan sen ta emot deltagarna, rotade och närvarande. I ärlighetens namn ska också sägas att det där första dygnet brukar vara en ren njutning. Just den här gången blev det extra mycket av det, med lyxigt Afternoon Tea vid Zambezifloden. Förutom att spana efter elefanter och apor skrattade vi så att vi tjöt åt allt möjligt eftersom vi både är lättroade och har småknäpp humor.

Så kom sen alla dessa modiga människor! Somliga kände vi sen innan, andra som vi aldrig hade träffat. Några som varit med oss kors och tvärs över jorden på tidigare retreat och en del som var på retreat för första gången. En salig blandning från allra längst norrut i landet till allra längst söderut. Retreatet startade och vi började sakta närma oss varandra, med leenden, namnpresentationer och småprat vid måltider.

De första dagarna gör vi expeditioner, tar in de mäktiga Victoriafallen, ser flodhästar och krokodiler och åker båt på både Zambezi och Chobe river. Och vi yogar. Och mediterar. Sakta börjar energin förändras. Vår uppgift som yogalärare, utöver allt det praktiska med att hålla ett retreat, är att med ett finger i luften och ett öra mot marken, lyssna in energin och varsamt guida den. Annaf och jag har alltid en tanke med varje retreat. Något vi vill väcka, inspirera till eller fördjupa. Sen förändras det en del under resans gång men kärnan finns alltid kvar. Den här gången handlade det om att återvända till våra rötter, jorden, våra anfäder och anmödrar, och att påminna oss om vad som är viktigt på riktigt i livet. Vad kan vara en bättre plats för det än Afrika?

Allt eftersom dagarna går så förändras energin i gruppen. Vi åker vidare till Botswana, till vår lodge på savannen. Vyn är oändlig, zebraflocken betar utanför yogashalan och allt är så vackert så att hjärtat vibrerar. Till och med skyfallen, stormarna och de vidunderliga åskovädren blir en mäktig upplevelse man inte hade velat vara utan. Samtalen förändras, energin likaså. Det blir innerligare. Alla enskilda personer som anlände blir en grupp som bär varandra, på ett både medvetet och omedvetet plan. Ute i vildmarken, i tält på savannen, blir det så uppenbart hur mycket vi betyder för varandra och vilken skillnad var och en gör.

Mötet med varandra, mötet med våra värdar som tar hand om oss och med stolthet visar oss sitt land och sina traditioner, och inte minst, mötet med djuren och naturen - det slår an något. Det är inte bara gruppen som förändras utan också vi, var och en. Känslan av att vara del av något större, när vi påminns om vår litenhet i förhållande till evigheten och naturens krafter. Yogan och meditationen som skapar nya spår inombords. Tillsammans skapar vi en energi, ett utrymme att växa, en plats att möta varandra, men även möjlighet att möta sig själv.

Så svaret på frågan blir nej. Desamma blir vi aldrig igen.

Stort tack alla ni underbara, modiga människor som följde med på yogaäventyr och vågade öppna upp och bjuda in.

Vi alla behöver påminna oss om att vi är länken mellan himmel och jord och att vi är en del av något större. ❤️ Jag avslutar med Trädets sång, den jag fick under en meditation med ett träd för många många år sedan.

O Moder Jord hon sa till mig,

i alla du möter, möter du dig.

Älskar du andra älskar du dig.

Dömer du andra dömer du dig.

O Moder Jord hon sa till mig,

känner du trädet, känner du dig.

Saven och barken, krona och rot.

Trädet är livet. Livet är stort.

Categories: : Yoga, retreat, yogaretreat