Hjälper yoga mot mörkerrädsla?
Malin Svanholm 
Rädsla suger bokstavligen musten ur oss! En personlig reflektion över hur yoga ger oss redskap att hålla rädslan stången och välkomna tilliten.
För många år sedan ställde en yogaelev en udda fråga till mig: "Hjälper yoga mot mörkerrädsla?" Frågan var seriöst menad och jag såg på henne att den var viktig för henne. Jag minns inte vad jag svarade, men frågan har funnits med mig sen dess. "Hjälper yoga mot rädsla?" Att frågan är viktig för mig personligen beror på att rädsla är en känsla jag har varit bekant med sen barnsben. Som liten checkade jag garderoberna och utrymmet under sängen efter monster, låg blick stilla under täcket när jag hörde ljud som lät läskiga och sov helst i syrrans säng där hon snusade tryggt och lugnt. En gång fick jag en hastig glimt av en Draculafilm, som visserligen var en parodi, men det räckte för att jag de närmaste 20 åren skulle kika mig över axeln och tänka på Dracula varje gång det var lite skumt och mörkt. Skräckfilm har aldrig någonsin varit ett alternativ för filmval och våld i filmer överlag går bort för mig. Händerna för ansiktet fungerar ganska bra, men ännu bättre att blunda och sätta fingrarna i öronen.
Jag har helt enkelt alltid haft mycket fantasi som gjort det lätt att föreställa sig hemskheter och oroa sig för allt möjligt. Det jobbiga är ju att det finns så himla mycket man kan oroa sig för! Dels förstås alla eventuella spöken som kan finnas precis varsomhelst, i alla fall när man är ensam och det är mörkt, men också olyckor och katastrofer överlag. Är man rädd är man aldrig säker.
Men så kan man ju inte leva livet! Så sakta men säkert har jag fått lära mig att hantera rädslan. Kanske till och med bli kompis med den. Faktum är att yogan har haft en stor roll där och jag har till och med upptäckt att fantasin, som tidigare dragit igång så mycket oro, också kan jobba åt andra hållet och skapa försäkran och tillit. Är inte det vårt vackraste ord - TILLIT ? Inte nog med att det är ett palindrom som låter så mjukt och fint i munnen, innebörden är dessutom så oändligt vacker. Helt klart mitt favoritord. Allt blir bättre med tillit och allt bra börjar med tillit.
Som tjugoåring, nyss flyttad hemifrån, befann jag mig under några år i fantastiska shamanska kvinnocirklar. Sammanhang i trygga grupper där vi pratade och pratade, chantade och sjöng, gjorde drömresor och ceremonier. Mycket tårar, skratt och upplevelser bortanför de vanliga. Allt var så genuint och på riktigt och allt fick plats i tillitsfulla och trygga ramar med en erfaren, klok och varm kvinna som ledde. Det är svårt att sätta ord på allt som hände eftersom mycket var på insidan. Jag är så glad att det inte fanns sociala medier då, eller telefoner att fota med. Det var ingen som kom på tanken att man skulle fotografera eller dela med sig utanför gruppen. Det var heller inte vackert eller tillrättalagt. Inga speciella outfits eller estetiska ritualer. Mer svett, tårar och gapskratt och ibland ansiktet fullt av sot, eller nakna kroppar i en svetthydda. Det var fint. Det skapade tillit. Där lärde jag mig att möta rädslan istället för att fly undan från den. Där lärde jag mig också att meditera och hitta mitt eget trygga inre space. Erfarenheter jag har tagit med mig in i yogan och fortsatt använda och utveckla där.
Skilda traditioner kan fungera som olika dörrar in till samma rum, samma "sanning". När vi rör oss in mot livets kärna, mot livets mysterier, så räcker inte ord. Det allra innersta är obeskrivbart och måste upplevas, men kan inte förklaras fullt ut. Vägen dit är individuell och skiljer sig åt. Därför tror jag inte på religioner, som "kapar" andligheten och gör anspråk på att ha den enda rätta vägen, metoden eller rätta förklaringen.
Det jag tycker om med yoga är att den ger oss redskap, men vi måste själva utforska vägen och välja hur vi använder redskapen. Ett av dessa redskap är hur vi tränar oss att dissociera, hitta helikopterperspektiv. När vi står där på yogamattan och betraktar oss själva och våra tankar men tränar på att inte värdera. Vilken fantastiskt bra förmåga att ha tillgång till när rädslan kommer smygande! För min del märker jag nu ofta när den kommer och kan sätta ord på den. "Där kommer ju rädslan. Hej hej." Innan den hinner slå klorna i mig så har jag möjlighet att distansera mig och påminna mig att den bara är en känsla. En känsla som i grund och botten finns där för att hjälpa mig i livet. Ibland är det ju befogat att vara rädd och rädslan kan hindra mig från att hamna i problem. Men den kan också gå överstyr och larma för allt och inget, och det är utmattande. För är det något rädsla gör med oss så är det att suga musten ur oss. I den kinesiska medicinen är rädsla starkt kopplat till livskraft. När vi går runt och är rädda så dränerar det oss på livskraft. Vi blir helt enkelt urlakade. Motsatsen är tillit. Hur hittar vi dit?
I meditationen vilar vi i stillheten inombords, eller i kontakten med något som är större än oss själva. Att uppleva sig som en del av något större, och att smaka på känslan av att vi alla i grund och botten är ett, det bäddar för tillit. Meditationen är som en påminnelse om att det finns ett tryggt inre rum och att vi alla hör ihop. Själva handlingen i sig, att sätta sig och meditera, har för mig också skapat tillit till mig själv. Disciplinen i att sitta 20 minuter vareviga morgon gör att jag känner att jag kan lita på mig själv. Jag klarar av att hålla i och upprätthålla det som är viktigt för mig. Och är det någon man vill lita på så är det ju sig själv.
Så tack rädslan för att du försöker ta hand om mig. Du kan ta det lite lugnt, det är ok. Tilliten finns där och ser till att livet rullar på. Jag har koll på läget för det mesta och hur som helst så är vi alla ändå ett. ❤️